Om Kain och Abel och hur världen skapas
Många begynnelseberättelser börjar med ett tomrum ur vilket världen skapas. Kanske gör även denna det i sitt eget ursprung, men då jag intet vet om detta, har jag som berättare av historien valt att börja min berättelse från en annan tidpunkt, den tid då allting började. I begynnelsen var världen, men den var ofullkomlig. Där fanns endast jord, berg och hav, opåverkade och helt i sin ursprungliga prakt och skönhet, orörd, obesudlad.
Bland dessa element fanns också Kain och Abel som vandrade bland dem som dess jämlikar i makt och styrka. De var bröder, både i hjärta och själ och de älskade varandra över allting annat. Varför de kommit till världen visste inte ens de själva men de älskade den och vandrade dess mark i årtusenden, nöjda endast med dess skönhet och varandras sällskap.
En dag, när de båda satt bredvid varandra på en klippa och betraktade det förunderliga havet som så många gånger förut, sade Abel till Kain – Om vi är en del av denna värld, varför skulle vi inte kunna forma den? Och han tog jord ur en spricka i klippan och vatten från havet och höll dem i sina kupade händer. – Broder sade han, giv det liv. Och Kain lade sina händer över sin broders, och då från jorden sköt det första trädet. De hjälptes åt att plantera det vid spetsen av klippan. Det första av sitt slag, och det var stark och mäktigt, precis som brödernas kärlek.
I lyckan över sin nyvunna skapelse började de tillsammans att vandra över världen. I miljoner år pågick denna vandring, under vilken de formade världen efter sin vilja. De skapade skogar och fyllde dem med djur, de simmade i haven och fyllde dem med fisk, och de flög i himlen och fyllde den med fåglar, och de älskade all skönhet och glädjades åt detta. För att alla dessa nya varelser skulle få ta del av brödernas band skapade de två kön av dem alla, och välsignande dem med sin kärlek.
Trots att de skapat all denna skönhet i världen kände de båda att en viktig del saknades, världen behövde beskyddare att vårda den i Kain och Abels frånvaro. Och därför skapade de människorna, och dessa gjorde de till sin egen avbild i själ och yttre.
En dag på en av Abels många vandringar i bergens skogsbeklädda sluttningar skapade han ett ljud som aldrig tidigare hörts i världen. Från hans strupe ljöd den mest lustfyllda och vackra klang och det kom direkt från hjärtat och han kallade det för sång. Hög och mäktig ljöd hans sång, och hans glädje över den var omätbar. Han gick genast till sin bror och sjöng för honom och uppmanade även honom att följa honom i hans sång. Men Kain kunde inte, hur han än försökte kunde inte han frammana samma ton fyllda klang som Abel ur sin strupe.
Varför han inte kunde sjunga i samma klara stämma som sin bror är okänt, men i avsaknaden av denna förmåga uppstod någonting annat hos Kain. En känsla föddes i hans hjärta, som växte sig allt starkare varje gång han misslyckades. Han blev avundsjuk på sin bror vilken han började undvika allt mer. Detta gjorde Abel mycket ont och han konfronterade därför sin bror och undrade varför han undvek honom. – Det är för att jag inte kan sjunga sade Kain. – Det har ingen betydelse, sa då Abel, jag vet ditt värde och älskar dig likväl, tänk istället på allt annat underbart du skapat under vår tid tillsammans. Vi är densamma du och jag och alla mina skapelser är dina liksom dina tillhör mig. Glädjas istället åt min sång broder. Och Abel brast då ut i sång, som för att trösta sin uppgivna bror. Och den sång han sjöng var den vackraste som någonsin hörts av världens varelser. Detta vredgade Kain bortom allt förnuft och i sin hand tog han en stor sten och slungade den mot sin bror. Stenen träffade Abel i ansiktet som föll till marken med blodet flödandes ur sin panna. – Vänta Kain, vad gör du med mig, har du glömt din broder?, ropade han förtvivlat. Men Kains raseri bedövade hans sinnen och gjorde honom döv, likgiltigt inför broderns vädjan. Han kastade sig över Abel och greppade hans strupe. Abel vred sig loss ur hans hårda grepp och flydde i panik upp bland bergens skyddande raviner. Kvar stod Kain, och han vrålade ut sin vrede över världen som från den stunden aldrig skulle bli densamma. Hatet var fött, utan återkallelse.
Från den dagen var inte längre Kain sitt forna jag. Han vandrade ensam i världen, rasande och galen av avund. Denna galenskap skakade jorden i dess grundvalar, och från sprickorna av hans vrede strömmade nya skapelser, inte goda och vackra som tidigare, utan ondskefulla och monstruösa. Han förbjöd också sången i världen, och raderade alla spår av dess minne. Människorna, hans och Abels mest fullkomliga skapelse kuvade han under sin vilja. Under århundraden levde världen i skräck, förtryckta och kuvade. Hemsökta av de tingestar som sipprat ur dess inre. Och alltjämt höll sig Abel gömd bland bergen. För det sår han fått i sin hjässa vägrade läka, för till skillnad från oss människor kunde han inte skilja mellan sitt hjärta och sin kropp. För honom var de alltjämt desamma, och hans kropp hade fått ett sår för djupt för att någonsin helt läka. Det första av sitt slag, ett brustet hjärta.
Om Människors hjärtan
Mitt i det kaos som följde efter Kains svek levde och verkade människorna som om någon annan verklighet inte fanns. Upptagna med alla sina egna intriger och göromål, tänkte sällan någon, eller ens aldrig, tanken på möjligheten till en bättre värld. Och så fortsatte det, tills den dagen Mod föddes. En man som vilken annan som helst, fram till den dag då han träffade Hopp. De båda förälskade sig i varandra, och var från den stunden oskiljaktiga. Rädda för att någon skulle få reda på deras kärlek, ty kärlek var förbjuden av Kains anhängare, möttes de i hemlighet. I bergens skugga i skydd av de djupa skogarna vandrade de, tätt tillsammans, och de var båda bundna till varandra, ingen av dem hel utan den andra.
Under en av dessa vandringar berättade Hopp om den dröm hon haft sedan den dag hon föddes. I drömmen vandrade hon, vilse i bergens mörka stenformade labyrinter. Där, precis när förtvivlan började fånga henne i sitt grepp fann hon en lite ström, vars porlande vatten skimrade rött likt smaragder. Strömmen ingöt en sällsam känsla av sorg i hennes hjärta, men hon valde likväl att följa den, i hopp om att den skulle leda henne rätt. Hon följde den, och den förde henne djupare in bland bergen. Där bland de snötäckta klipporna fann hon en man sittandes på en avsatts stirrandes ut mot den vidsträckta världen. Han var gammal och böjd, delvis täckt med snö. Från hans panna sipprade långsamt blod. Hon såg att det var blod från hans panna som gav strömmens dess färg. Hans tycktes inte märka henne där han satt utan fortsatte att se ut över världen, stödd mot sin käpp. Hon närmade sig honom försiktigt med han rörde sig inte, inte ens då hon lade en av sina små händer på hans axel. Hopp, som alltid varit ömsint i sin natur rev utan eftertanke bort en bit tyg från sin tunika och böjde sig ned för att torka bort blodet från den gamles panna. I den stund hon rörde mannens sår tycktes han vakna till liv och tittade långsamt upp mot henne. Hans ögon tycktes fyllda av stjärnor, djupare än universum, mörkare än natten, och det var som om han såg rakt in i hennes själ.
Tack, Hopp, sade han med en stämma djupare än haven, och med ens slutade hans sår att blöda. Därefter reste han sig och sträckte ut sig mot världen, och från hans strupe ljöd på nytt den mäktigaste sång som någonsin ljudit över världen. För detta, även om Hopp inte visste det ännu, var Abel och hon vaknade.
Varken Mod eller Hopp visste innebörden av hennes dröm, men den sång hon hört ville inte lämna någon av dem. Den genomsyrade dem med sådan styrka att de inte kunde motstå att själva låta sina röster höjas mot skyn, även om det visste att det var förbjudet.
Så kom det sig alltså, att Mod och Hopp tätt sammanslingrade vandrade genom skogarna sjungandes med sina hjärtans röster, lyckliga och orörda. Mod tycktes särskilt ivrig i sin sång, och trots Hopps varningar om att inte låta den ljuda för högt lät han den ibland färdas hög upp i skyn. För vem skulle vilja skada dem, eller beröva dem från någonting så vackert. Men Mod hade fel. De blev båda hörda och slutligen fängslade de av Kains anhängare. Utan nåd, brände man Hopp levande, och det sades att hon, ståendes på det brinnande bålet aldrig slutade sjunga, inte förrän livet lämnat hennes bröst.
Mod var utom sig av sorg och förtvivlan. Fast besluten att hämnas sin älskades död, slet han sig från sina bojor och begav sig mot bergen. Där för att trotsa de makter som berövat honom hans kärlek sjöng han ut sin sång. Den ljöd högre och mäktigare allteftersom han färdades längre upp i bergen. Detta hördes av Kain som vredgades och därför försökte krossa Mod. Med vädrets makter slungande han is, vind, regn och snö mot klipporna för att slita ned Mod från berget. Men Mod fortsatte alltjämt sjunga, högre och mäktigare. Tillslut nådde han toppen av berget, och där lät han till fullo sin sång ljuda ut över välden. Han sjöng för sin kärlek, han sjöng för Hopp, och han hördes av alla. Kain lät nu himlen förmörkas och regnet piska, men Mod sjöng alltjämt. Slutligen slungande därför Kain en blixt ned mot Mod som dödade honom, men det var för sent. Mods sång hade hörts av Abel och väckt honom ur sin dvala. Han beslutade sig nu för att lämna bergen och återvända till världen. Hans röst skakade återigen världen i sina grundvalar och fyllde människornas hjärtan på nytt med sång. En sång som ljöd om Mod och Hopp.
