Istället för att leda sin armé över havet vilket annars hade varit den naturliga vägen att färdas, valde Sigismund att ta vägen över det Norra passet, och sin utpost vid Nordborg. Varför han valde detta är ett mysterium för hans efterkommande, och beslutet kom att få både lyckosamma och ödesdigra konsekvenser.
Då de efter den långa marshen tvärs över det som numera är de norra kungadömena anlände till Nordborg, fann de posteringen under hård belägring av en stor skara orchtrupper. Hårda strider utbröt vilka varade i nästan två månader. Orch horderna tycktes outtömliga när de gång på gång förstärktes av stammar från de norra bergspassen. Många goda män och kvinnor stupade i detta gigantiska slag, ett högt pris för Sigismunds seger.

”Jag förlorade min bror igår då vi drabbande samman med orcher vid Nordborg. Våra led blir allt svagare. Kommer jag någonsin leva för att se bättre dagar.”

Men gudarna stod Sigismund bi och han vann slutgiltigen striden. De sista återstående orch horderna flydde norrut mot gränsen till Khûn tillsammans med sin stamledare. Sigismund var dock fast besluten att inte ge upp striden, han ville utplåna hoten från orchstammarna en gång för alla och valde därför att följa efter de flyende. Med spillrorna av sin en gång så mäktiga och stolta armé drev han i jakten på orcherna allt längre in i Khûns outforskade länder, och där förblev de. Sex månader senare kom det sista budskapet från Sigismunds här.

 

 

Vi har nu nedgjort merparten av vår fiende och nu återstår endast dess ledare och en mindre skara trupper. Vi har följt dem in bland bergen där de har tagit sin tillflykt i vad som tillsynes verkar vara ett mindre grottsystem. Där hoppas vi kunna snärja dem, men först måste våra trupper få vila. De är trogna och vissa av dem har funnits med mig längre än jag kan minnas. Vissa av dem, börjar dock bli oroliga då flera soldater försvunnit från sina tält under nätterna. Mina generaler tror på desertering. Vissa påstår att de i ögonvrårna skymtat varelser bland bergens skuggor. Jag har förståelse för detta och avfärdar det som inbillning då krig kan förändra mycket i en mans sinne. Likväl, känner jag mig själv ibland iakttagen från skuggorna. Jag antar att ingen undflyr att märkas av kriget, inte ens en konung.

Utdrag ur Konungabreven, Riksarkivet.

Efter att detta brev nått sin destination i Jarlsvik hördes inget mer av Sigismund. Han och återstoden av hans här återvände aldrig.

 

Om Sigismunds tid i väst innan avresan mot Asgård vet man föga då det sällan står omnämnt i Vargkrönikorna. Vad man dock vet är att hans fader Rûrik regerade flera av de stora kungadömena i väst och att hans moder var en kvinna av folket tagen från en av stammarna under en av Rûriks fälttåg i landets norra delar. Hans moder Rind, sades besitta övernaturliga krafter, och har även blivit beskylld för att ligga bakom mordet på Rûrik då Sigismund var ringa 16 år. Detta är kanske några av de rykten som ligger bakom att lämningar och skrifter rörande Rind och hennes efterkommande utöver Sigismund ofta avtecknas med ormens symbol.