Valdemar är den nu enda levande släktingen till Sigismund den store och därmed den rättmätige tronarvingen till sätet i Jarlsvik. Fram till tonåren levde han också som sådan vid hovet då han stod under sin faders beskydd. Vid faderns död övertog hans då omyndige halvbror, under ledning av styvmodern tronen. För att undvika skiftningar i den nya maktfördelningen anklagades Valdemar, då endast 15 år för högförräderi och dömdes till skogsgång. Det vanliga straffet för högförräderi är döden, men rätten tog både Valdemars ringa ålder samt hans adliga blod i beaktning då man utmätte den enligt åklagaren milda straffet. Valdemar tog sin tillflykt till vildmarken, i försök att följa i sin anfaders fotspår och lösa gåtorna i hans ätts förflutna. På grund av de våldsamma gränskonflikterna förblev han där under många år och stod som en av de ledande aktörerna i krigföringen.
De många åren i det vilda Norden och de ständiga konflikterna tärde hårt på han sinne. Han jagades av ständiga mardrömmar och vaknade många nätter i panikångest. Under senare tid drabbas han allt oftare av svårmod och svårigheter att tygla sin ilska och frustration. Han fruktar att legenden om hans ätts bane är sann och att det i sanning vilar en förbannelse över hans blod.
* Demonens blod som flyter i Valdemars ådror förlänger hans liv och gör att han inte kan dö av hög ålder. Han har också odödlig inför mänsklig illvilja och kan därför inte bli dödad av någon varelse. De som med vapen i hand försöker döda honom finner sig själv att i det kritiska ögonblicket helt förlora viljan och motiveringen till dådet. Valdemar kan endast dödas av någon som använder sig av det svärd som Sigismund använde för att dräpa Kains demon.
Alla de som vågat färdas rutterna mot Axvall och Nordborg och kommit så långt att det färdats i Vildmarken har säkerligen hört talas om den man som går under namnet Järv. Huruvida detta är hans riktiga namn eller, om det inte skulle vara det, vad han egentligen heter är det ingen som vet. Detta kommer sig av att ingen som talat med honom någonsin kunnat göra sig påmind om att han presenterat sig.
Kanske kallas han just så på grund av att de som sett honom skyndat fram igenom skogen först trott sig se en stor järv, varefter de insett att det inte allt varit ifråga om något djur, utan en man, finlemmad med stora händer, mörkt långt hår och yvigt skägg. Att missta en man för en järv kan tyckas ovanligt även i trakterna kring Vildmarken, men nu förhåller det sig på så vis att det var sällan någonting som handlade om Järv kunde betraktas som särskilt vanligt. Sedan Valdemars framfart gjort sig påmind kring Vildmarken har Järv allt oftare påträffats i och utanför Mark. Alltid med en säck på ryggen eller i färd med att tända lyktor och brasor, eller stående vid sitt marknadsstånd, tystlåten med en krokig pipa i mungipan. Med nyfikna ögon som nästan tycks glimma står han där och betraktar alla som passerar och ger dem ibland ett litet leende eller en nick. Vad detta betyder är det ingen som riktigt vet, kanske inte ens Järven själv. Vad man dock vet, och som det ryktas om ända borta i huvudstaden i Jarlsvik är att de som frågat honom någonting eller begärt hans tjänster sällan återvänt som densamma som när de anlänt.
* Järv är en oberäknelig figur vars ålder eller hemvist ingen riktigt känner till. Vissa av de lärde tror sig dock veta att denna man är ingen mindre än ”...” den gudomliga varelse som Kain och Abel skapat i tidernas begynnelse för att att vakta och hålla ordning över världens djur och växtliv. Järv skulle i sådana fall vara immun mot all yttre påverkan, vare sig den kommer från väder, djur eller människor. Hans långa tid på jorden har gjort honom både rastlös, och nyfiken och det händer därför att han ibland hjälper dem han fattar tycke för. Hans hjälp bör dock inte tas emot utan eftertanke och den som söker hans råd bör vara ytterst försiktigt.
