De var högresta, stolta och vackra. Deras själar var märkta med visdom, och i deras ögon blänkte gudarnas styrka.

Översatt från Bråvallastenen där runor från de forntida Sindarin kan uttydas.

Under den tidsåldern för Kains svek, splittrades alverna. Slitna från varandra av sina olika begär skapades tre grupper som skiljde sig åt lika tydligt som dag och natt. Alverna var förvirrande och stod rådlösa inför förlusten av Abel. Kain såg detta och kallade dem därför till sig. Han rådde dem att glömma Abel och istället följa hans väg på jorden, vilken var ärorik för de som böjde sig under hans vilja.

De flesta hörsammade inte hans kall, emedan vissa av dem dukade under för sina dolda, mörka begär. Dessa gjorde han till sina förnämsta undersåtar. Han kallade dem mörkrets alver, sina söner och döttrar. De levde och stred för honom och hjälpte honom i alla hans verk, och deras blodtörst och avsky för alla andra levande varelser växte i kapp med Kains egna.
De alver som vägrade hörsamma Kain flydde sina bröder och systrars raseri men splittrades i två olika grupper. Några flydde djupt in i skogarna för att vänta på sin guds återkomst. De fortsatte leva i harmoni med allt som fanns runt om kring dem men med en längtan efter sin gud. Dessa kallas sedermera skogsalver på grund av deras förkärlek för allt det som växer.

Några av alverna flydde in under bergen för att undfly Kains vrede där de bestod i det kalla mörkret i underjordens grottor. Länge försökte de följa sina gamla traditioner men saknaden av ovanjordens alla ljus och underbara ting förvred deras sinnen till ett hat mot densamma. De började dyrka egna gudar, demoner, som förvred deras sinnen till ännu mera hat. I vår tidsålder är dessa alver fruktade av alla på ytan för när de i sällsynta fall besöker den, rör de sig likt skuggor över ytan liksom skyddande av mörkret självt. På grund av sina mörka egenskaper kallas dessa i folkmun Drow, härrörande från det forntida uttrycket trow med betydelsen troll.