I det bleka norden börjar vintern analkas och de få människor som fortfarande befinner sig vid gränsposteringen i Mark fruktar att det skall bli deras sista. Trots det ihärdiga motståndet från dess män och kvinnor blir gränsen mot vildmarken allt svagare och strömmen av orcher och onda män tycks aldrig sina. Många har nu gett upp hoppet och flyr sina hem mot säkerheten i Jarlsvik. Men de finns de som fortfarande tror att människornas tidsålder inte ännu gått till ända och många sätter sin tilltro på Valdemars återkomst som kung. Men Valdemar har inte setts sedan vårens händelser då han tillsammans med Stålhammar lämnade Mark. Vad var det som drev dessa två män ånyo ut i vildmarken? De klentrogna påstod att de flydde i panik som så många andra men de som någon gång träffat dessa män visste att deras motiv måste varit annorlunda.

Herre vakna! Vi måste bege oss igen, annars lär vi förlora friheten innan skymning är jag rädd.

Ledsen Emund min vän, hur länge har jag sovit?

Hela natten herre, jag tog mig friheten att ta alla vaktpassen i natt, du har tyckts mig så utmattad den senaste tiden.

Emund du borde inte, du behöver sova likväl som jag. Det är inget fel på mig, Vildmarken tar väl ut sin rätt emellanåt antar jag.

Valdemar reste sig från sin fäll och började ta på sig sin utrustning. Han betraktade sin kamrat där han satt vid elden. Första gången han träffat Emund Stålhammar hade han burit en skinande rustning såsom alla kaptener vid Nordborg. Nu bar han endast en enkel tunika och en mantel, smutsiga och medfarna av deras långa vandring mot Jarslvik. Även utan rustningen var Emund en man av ansenlig storlek, lång och reslig. Valdemar kunde inte låta bli att le när han såg den ärrade soldatens fruktlösa försök att blåsa lite extra liv i elden. Den pyrande röken blossade upp och spred sig rak in över Stålhammars ansikte och gjorde honom halvblind och tårögd. Han gned sig frustrerat i den röda ögonen och frustade missnöjt.

Jag lade upp lite bär och lite torkat kött på stenen därborta, ät lite så kan vi bege oss sedan.

Valdemar slog sid ned igen och började äta. När han ätit klart packade han ränseln och nickade åt Stålhammar.

Kom min vän, du beger vi oss av, om vi skyndar oss når vi Klarhäll innan kvällningen och där finns det varma sängar och gott mjöd.

Och men långa raska kliv styrde de båda återigen riktningen söderut. De vandrade tysta över skogarna, de passerade utan vedermöda älven i vittespring och kom snart ut på landsvägen mot Klarhäll. De kände sig båda upprymda och var vid gott mod när de började närma sig bygränsen.

Låt oss skynda oss Emund jag kan se min vän Samuel där borta vid vakten, han står som vanligt och vaktar, nitiskt som han är. Valdemar småsprang framåt i sin iver att hälsa på sin forna kamrat när Emund stoppade honom. Valdemar, vänta. Jag fruktar att vi inte får det välkomnande vi väntat oss här ikväll. Valdemar såg frågande på sin kamrat. Emund...vad menar... och med ens såg han vad som var fel. Samuel stod inte vakt av egen kraft. Han var död och hållen upprätt av en markpåle som drivits in i hans ryggslut och upp genom bröstkorgen. Hans ögon bar en grå hinna och han tycktes stirra sorgset och tomögt ut över fälten som angränsade byn. Valdemar kände hur det vände sig i hans mage. En ilning spred sig ur maggropen som spred sig likt knivar genom hans lemmar. Han drog sitt svärd ur bältet och rusade besinningslöst fram mot byn.

Valdemar, stopp. Det är ingen idé vi måste vidare...jävlar, vid Abel den mannen lär bli min död.

Med detta sagt slet sedan Emund fram sin stridshammare och rusade så efter sin kamrat.

Valdemar tog sig snabbt och ljudlöst fram mot bytorget. Runt omkring honom stod utbrända stugor och uthus. Kropparna till de som en gång levt i husen låg spridda över marken, livlösa, lemlästade och sönderbrända. Valdemar gav dem inget av sin uppmärksamhet, hans blick var fäst vid det stora stenpodiet som var beläget mitt i byn. Runt det satt ett dussin förvridna varelser, böjda och svarta. De tycktes upptagna med någonting, så ivriga var de att de inte märkte Valdemar där han stod endast några meter ifrån dem. Genom skaran av vämjeliga varelse fick han så en skymt av vad som tog upp hela deras uppmärksamhet. På podiet låg resterna av vad som en gång varit en kvinna. Nu var hon naken, stympad och misshandlad, söndersliten till oigenkännlighet. Varelsernas ivriga ryckande och slitande i kroppen fick hennes nedblodade huvud att rycka till. Hennes ansikte vreds mot Valdemar och blottade ett öga, vidöppet och klarblått. Det tycktes stirra rakt mot honom vädjandes om hjälp, även om hennes liv för länge sedan lämnat henne. Världen försvann och Valdemar kontrollerade inte längre sig själv. Det var som om någonting hade tagit hans kropp och trängt undan hans själ. Han såg sig själv från ovan. Hur han sprang fram, sammanbiten utan ett ljud. Hans svärd trängde in genom en av de svarta varelsernas nacke och klöv hans skalle. Svart, stinkande blod välde upp ur det gapande såret när skepnaden säckade ihop mot stenpodiet. De andra varelserna stirrade förvånat upp och började ilsket skrika vid åsynen av inkräktaren.

Stålhammar sprang allt vad han orkade mot bytorget, åsynen som mötte honom fick honom att chockat dra ned på stegen och stanna upp. Valdemar stod bredbent på ett stort stenpodium, han svingade ursinnigt sitt breda svärd mot ett antal svarta varelser som kretsade hotfullt omkring honom. En efter en dödade han dem, utan tanke, utan barmhärtighet. Hans ansikte och kläder var överallt indränkta i svart blod. Han vrålade ut sin vrede över varelserna och Emund tyckte nästan synd om dem när de stympades och bragdes om livet utan möjlighet till förskoning. Han hade aldrig sett Valdemar i ett sådant tillstånd tidigare. Var det ens Valdemar. Desto mer han såg av striden blev han allt mer övertygad om att det inte var det, någonting annat styrde handen som svingade konungens svärd denna dag.

Emund återfick nu sansen och rusade vidare för att hjälpa sin kamrat i striden. När han närmade sig såg han till sin fasa hur ett hundratal nya skepnader närmade sig. De slank fram ur ur ruinerna likt vålnader. Deras ondskefulla ögon glimmade svarta och hotfulla, alla med samma beslutsamhet, alla med samma mål. Valdemar tycktes inte ta någon notis om dem där han stod böjd över resterna av en kvinna liksom i trans. Emund vrålade för att varna honom om det annalkande hotet.

Varg, var beredd, mörkret har skapat nya vålnader för att hämta oss. Skynda dig vi måste bege oss innan de lyckas!

Men Valdemar hörde inte. Emund nådde honom samtidigt som de mörka varelserna. Han slungade beslutsamt sin hammare mot den av dem som kommit närmast hans kamrat. Ett dovt köttigt ljud genomsyrat av ett skarpt knäckande ljud förvissade honom om att han krossat varelsens skalle. En ny skepnad kastade sig mot honom men hans snabba, starka armar måttade på nytt ett slag med hammaren. Varelsen segnade ihop med ett tyst gurglande endast för att bli ersatt av ännu en. De var många och Emund insåg att de nu tvingades strida för sina liv, de var nu tvungna att kämpa eller bli övermannade. Till sin förvåning såg han att ingen av varelserna tycktes anfalla Valdemar när han stod böjd över den döda kvinnan. De närmade sig honom vilda och aggressiva bara för att nästan skamset vika av när de nått honom. Emund hade ingen tid att begrunda detta då han ständigt tvingades värja sig från angriparna. Han krossade skallar, armar och ben, stridsruset gjorde honom högrest och stark, hans arm aldrig vikande. Hans hammare sjöng och död var dess budskap. I en evighet stod han där som en klippa och de mörka varelserna krossades mot honom likt vågor. Hans hammare sjöng, tills dess att inget ljud längre fanns i världen och allt som lämnats kvar var tystnaden.. Den långa kalla tystnad som följer i dödens fotspår.

Emund sjönk utmattad ihop och kippade efter andan. Hans ansikte dröp av svett och blod. Han stod som segrare ännu en gång. Hur många strider hade han kvar i sig, hur länge skulle han stå obesegrad. Han kände sig gammal, äldre än han var. Så reste han sig och närmade sig sin kamrat. Valdemar! Min vän låt oss..

När han sträckte fram handen för att gripa tag i sin kamrat vände sig Valdemar mot honom. Han såg hur hans klinga glimmade mot den nedgående solen. Hugget missade Emund precis när han instinktivt kastade sig åt sidan. Valdemars svärd skar upp en djup skåra i hans axel som fortsatte ned över nyckelbenet. Han föll till marken och tappade i förvåningen sin hammare. Han rullade undan för att undvika ännu ett hugg. Han greppade förtvivlat efter svärdet han bar på ryggen insvept i ett gammalt tygstycke. Vad var det som hände, varför blev han anfallen av sin vän. Han han inte tänka mer då Valdemar ånyo kastade sig emot honom. Han fick fram svärdet och höll förtvivlat upp det för att värja sig. Valdemars svärd träffade dess klinga och gled av utan att ge det så mycket som en skråma. Kraften i hugget fick honom att tappa balansen och han snubblade framåt mot sin fallne motståndare. Handlöst föll han över Emund som fortfarande höll sitt svärd uppe för att värja sig. Valdemar föll med ansiktet mot dess spets. Blodet exploderade ur hans ansikte och ned över Emund. Så infann sig återigen tystnaden. Valdemar låg livlös och blodig över sin kamrat. Emund kravlade sig upp och drog honom intill sig. Han tog en bit av tygstycket som hans förfäders svärd legat insvept i och försökte stoppa blodet som välde ut ur Valdemars ansikte. Svärdet hade trängt in i käken underifrån och färdats vidare upp genom kinden och klyvt hans öga. Han var dock vid liv och andades märkligt nog lungt. Han slog upp det friska ögat och stirrade rakt på sin vän. Emund, jag vet inte. Emund, jag...

Emund skakade på huvudet för att tysta sin kamrat, han var fullt upptagen med att stoppa blodet från att tömmas ur sin väns kropp. Valdemar började på nytt tala. Inte längre svag och utmattat utan med en klar och stark stämma. Trött och mörbultad gav Emund det ingen eftertanke, men han skulle senare i sitt liv göra sig till minnes att Valdemars läppar inte hade rört sig. Emund, förlåt mig. Det finns saker jag inte berättat, saker du måste få veta innan du fattar beslut om du skall följa mig eller inte. Jag bär någonting inom mig, en sjukdom av en sort. Jag vet att jag inte ser ut för att vara det. Men jag är trött Emund och jag vet inte hur längre jag orkar bära detta med mig, denna förbannelse som flyter i mina ådror. För länge har jag vandrat i Vildmarken, jag vet inte hur länge till jag orkar förbli Valdemar.

Emund såg förvånat på sin kamrat. Jag förstår inte vad du talar om min vän. Strida kan jag men om själen kan jag ingenting. Vad försöker du säga mig, om vad är det du talar?

Valdemars öga blev skarpt och hans blick tycktes tränga rakt in i Emund och hans stämma reste sig pånytt. Jag talar om det arv jag bär, arvet efter min förfader Sigismund.

Emund skakade på huvudet. Sedan lyfte han försiktigt, på starka armar upp sin kamrat och lade honom på sin rygg. Vilket arv du bär på är din egen ensak, och jag vet inte vad som plågar dig. Vad jag vet är att jag utan att tveka skulle dö för ett enat norden, och jag kommer att följa dig Valdemar, min konung.

Så reste han sig plockade upp deras färdpackning och skyndade så iväg med Valdemar på sin rygg. Vart visste han inte, ej heller till vilket slut som väntade honom.

Ormens tecken återfanns allt oftare i markerna och många viskade om att de var dessa som drivit Valdemar på flykten. Eller var det kanske någonting annat, långt mera ondskefullt. Ty somliga talade om en uråldrig magi, ett arv som alla sanna ättlingar till den store Sigismund bar i sitt blod.