I Bergens Skugga

Ett äventyrslajv i medeltida fantasymiljö

 

Sigismunds krona har nu återbördats till sin rättmätiga ägare men dess öde tycks ännu vara långt ifrån beseglat. Valdemars tron står återigen säkrad,  men till vilket pris. Många modiga män och kvinnor har förlorat  sina liv för sin tro på ett enat norden under denna krona och kanske kommer många fler att tvingas bistå med samma offer innan en ny dag gryr.

 

Valdemar tog sig långsamt och försiktigt över de våta stenarna. Månskenet kastade förädiska skuggor över deras blanka ytor och han lyckades endast med stor möda hålla sig dold. Han blickade bakåt mot sin färdkamrat. Han lyckades inte lokalisera henne där hon låg. – Vad skulle jag inte ge för lite av hennes kusliga förmåga till att försvinna, tänkte han och gjorde ett nästan ljudlöst klickade ljud med hjälp av mungipan. Efter en kort stunds tystnad hörde han ett lågt klickade till svar och han hoppade till en aning, i förvåningen över hur nära ljudet tycktes komma ifrån. Hon satt på huk, bredvid en knotig trädstam bara några meter ifrån honom. I det klara månskenet inbillade han sig at hon log åt honom. Han pekade på sina ögon och gestikulaerade därefter med hela handen i den riktning han ville att hon skulle fästa sin uppmärksamhet . En bit längre bort från deras gömställe fanns en liten lägereld.

De kunde se konturerna av flera gestalter samlade runt härden, alla förutom en tycktes sova. Den vakne satt vid ett träd, hårt bunden och med en svart trasa i munnen. Hans trasiga tunika hade långa blodiga revor längs med ryggen och bröstet och ansiktet bar stora svullnader och små sår som liknade ormbett.

När Lo såg sin bundna kamrat sköt vreden likt en löpeld genom hela hennes kropp. Hon spännde sina benmuskler och måttade ett språng tvärs över elden och landande på huk bredvid den gestalt som låg närmast hennes gömställe. Innan Valdemar hade hunnit stoppa henne hade kniven hon dragit från sin stövel trängt djupt in i den sovande mannens hals. Mannen gav ifrån sig ett lågt gurglande när syre och blod bubblade ut ur det gapande hålet i hans strupe. Mannens brutala död väckte genast hans slummrande kamrater. De rusade upp i panik, letandes efter sina vapen. – Varg, han är här! Döda dem,  och döda fången! Valdemar drog snabbt sitt svärd, tog ett skutt fram till den skrikande gestaltden och körde svärdet genom hans mjuka bröst. – Lo! Skär loss Vidar. Jag tar hand om dessa avskum uppmanade han bruskt sin följeslagare. Innan han avslutat sin mening hade en av männen funnit sitt vapen och kom rusande mot honom. Valdemar flyttade sig från det klumpiga hugget och körde svärdet rakt genom sin motståndare och fortsatte genast mot nästa. Han duckade för ett kommande hugg och hukade sig snabbt samtidigt som hans svärd penetrerade buken på mannen framför honom.

När striden var över tittade Valdemar sig omkring. De hade dödat fyra av dem, och en av dem hade flytt in i skogens mörker. Han såg ned på en av dem han dödat medan han långsamt torkade av sin klinga. Blodet rann ned från den dödes kluvna hjässa ned över det håriga bröstet. Där det försvann ned under den uppslitna tunikan kunde Valdemar skymta en symbol  inbränd i köttet. Även fast han inte kunde se hela märket visste han mycket väl hur det såg ut. Det var en orm omslingrad runt ett kranium. Det är alltid en orm, tänkte han och skyndade bort för att hjälpa Lo att ta hand om sin sårade vän.

Valdemar har ännu ej återvänt till den lilla gränsposteringen utanför Axvall och dess befolkning börjar bli allt mer oroliga. Ondskan sprider sig i allt snabbare takt förbi fästet vid Nordborg och de få män och kvinnor som inte redan flytt från trakten börjar få det allt svårare att hålla dem stången. Kommer de någonsin att få förstärkningar, vilka förutan de alla kommer att duka under i skuggan av bergen.

 

Plats: Gimlis område i Norra Uppland

Tid: 26-28 Juni 2009

Kostnad: 380 SEK

Sista anmälningsdag: 20 Maj 2009